Tre Världar

Årstidsfester

Denna sida riktar sig till föräldrar, förskolepersonal och andra glada "barnmänniskor" pigga på att utforma årstidsfesterna utifrån observationer av den andliga världen idag. Det jag sett och lärt vävs samman till berättelser i så stort flyt och med så mycket inspiration jag är kapabel till. Vill någon annan ta vid är det fritt fram (men låt mig gärna veta). Påskens berättelse är ett undantag och har kläckts ur tradition, fantasi och en dos inspiration. Samtliga berättelser formas i samspel med barn.

Att forma högtider har jag egentligen alltid velat. 2017 gick det överraskande upp för mig att jag själv hade material till det nya ... Vad glad jag blev. Nu skapas berättelserna och formas festerna genom årens lopp. En ny högtid har instiftats.

Vidar ljusfest

Vidar är nordens ärkeängel och står för den nya, ljusa tiden efter Ragnarök. Att bli medveten om den, sikta in sig på den, längta till den gör att vi drömmer fram den. Vidars högtidsdag är den 2/2, kyndelsmässodagen, som instiftades 2018. Man kan göra installationer av vinterns ljusstumpar och pryda med ljusgult och andra rena och glada vår- och gryningsfärger. Liv, luft och ande. Lekar som befrämjar positiv samverkan. Frisk, levande mat. Gärna en pressad videkvist (om möjligt lappvide). Tulpaner?

Luftandens mun kan berättas (med hjälp av gester) eller utformas som dockteater (tex i en sluttning eller trappa). Feer, fedrottning, vind- och luftandar hör till luftens element. Feflickorna görs av ofärgat siden (från ett linne eller underställ), blommor kan virkas eller göras av papper. Änglar och ärkeänglar görs av sidentyg, Vidar i ljusgult. Freja blir bäst i något vitt, följsamt, inte sidenglänsande naturmaterial men är så vacker att jag inte vågat mig på henne. Luftanden bör ha en brun kappa. Fedrottningen omöjlig att framställa, genomskinlig som en kristall. Dockorna kan ställas fram när det handlar om dem. Berättelsen passar även lite innan och efter ljusfesten.

Luftandens mun

Svingar mig som örnen upp i skyn

kretsande kring stjärnorna på vingar av ljus

Sjung: Jorden min moder, himlen min far

det blommande hjärtat bjuder jag.

(Flying like an Eagle ... Sång av nordamerikanska indianer.)

Långt in i skogen ligger några ängar. Där det är som allra ljusast och blommorna och gräsen blommar som allra vackrast bor feflickor. Feflickorna leker, skrattar, dansar i ring och sköter om blommorna och insekterna som surrar runt dem.

Ni blommor gula, röda, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.

(Melodi: Maiglöckchen läutet..., Hoffmann von Fallersleben/Felix Mendelssohn.)

Bakom fecirkeln höjer sig ett slott byggt av insektsljud och himmelsljus. Där bor fedrottningen. Hon är hög, smal och nästan genomskinlig. I pannan lyser det som av en kristall. En dag ville fedrottningen hälsa på luftanden. Feflickorna plockade snabbt en bukett blommor åt henne och så gick hon över ängarna och genom skogen och fjärilar följde henne. Hon var glad, hon älskade luftanden och luftanden älskade henne.

Luftandens hem var över ett berg vid havet. Hans hår var ljusgrått, vågigt och luftigt som ett moln och den bruna kappan så vid att den svepte över hela berget. Hans vindandar flög runt hus och bryggor och strök förbi människor så att de nu och då tappade en mössa, hatt eller annat.

Blåsten tog min hatt, ja, vinden tog min nya hatt

Om jag kunde få den fatt, ja, om jag kunde få den fatt

Min nya hatt!

Hus i olika färger ligger tätt invid varann och nedanför dem vid stranden finns många bryggor med båtar (Gamla Oxelösund, invid SSAB.) När människorna kom hem från en båttur brukade de tacka luftens väsen för god vind, havets andar för att de burit dem och solen för den sköna värmen, men nu var det längesedan. Runt husen brukade människor odla grönsaker, fruktträd och blommor och vägarna brukade vara rena men nu smutsade de ner och frukten fick falla till marken och ruttna. Vindandarna hade mycket jobb, de sopade rent vägarna men knappt hade de gjort fint så blev det smutsigt igen. De fick arbeta hela tiden och kunde nästan aldrig leka.

När fedrottningen skred upp för berget steg luftanden ner till marken. Båda bugade djupt och sedan såg de varann i ögonen. Då blev fedrottningen förskräckt. Luftandens ögon var lika mörkgrå och djupa som alltid och ansiktet lika vackert, men något fattades. Men luftande, vad har hänt? Du har ju ingen mun. Luftanden kunde inte svara utan såg bara på henne. Med blicken i hans ögon fortsatte hon tyst. Jag förstår vad som hänt. När människorna inte tackar eller pratar med dig behöver du ingen mun och när vindandarna måste arbeta så hårt för att hålla rent försvinner ditt leende. Fedrottningen var tyst och sedan sade hon bestämt: Luftande, jag lovar, jag ska göra allt för att hjälpa dig. Allt!

Hon bugade, vände om och skyndade ned för berget, genom skogen, förbi feflickorna och in i slottet. Därinne rörde hon sig fram och tillbaka. Men hur ska jag hjälpa luftanden? Egentligen är det ju människorna som behöver hjälp, det är ju de som smutsar ner och har glömt luftanden. Men de kan inte höra varken mig eller feflickorna. Vem lyssnar de på? Kanske älgen? Nej, jag tror inte att de pratar med djur. Men fåglarna? Dem lyssnar de på, det vet jag. Men nej, de lyssnar nog inte på det de säger. Plötsligt blev fedrottningen glad. Nu vet jag! Hon skyndade mot porten, slog upp den på vid gavel och ropade: Vidar!

Feflickorna nere på ängen skrattade och jublade. De hade aldrig träffat Vidar men drottningen hade berättat om honom. (Tänd ljusen i himlen och ställ dit Vidar medan du berättar följande.) De visste att han var en ärkeängel som fanns i himlen och att han älskade luftens folk och samarbetade med dem. Fedrottningen gick ned till dem och berättade. Luftanden har förlorat sin mun och jag tror säkert att Vidar kan hjälpa honom. Nu ska jag gå till himlen och be honom om hjälp.

Fedrottningen var luftens drottning och därför kunde hon gå på luft. Men hon visste att luften uppåt blir allt tunnare. Kanske det inte ens finns luft i himlen, tänkte hon. Då kommer jag inte klara mig. Feflickorna plockade snabbt ihop blommor och band dem till girlanger som de prydde sin drottning med. Hälsa Vidar, skrattade de, och drottningen tog sitt första steg upp i luften. För att stärka henne började feflickorna dansa och sjunga.

Ni blommor gula, röda, vita, gröna, sköna kom

Till ängen där vi dansar glatt till humlesurr och feers skratt.

Fedrottningen hörde mindre och mindre av feflickornas sång. Nu och då såg hon ner på sin kropp och märkte att hon bleknade. Åh, bara jag inte tynar bort helt innan jag når Vidar.

* * *

I himlen var det rådslag och många änglar och ärkeänglar var samlade. Det händer mycket i himlen och mycket på jorden nu och de har en hel del att tala om. Vidar kände att någon närmade sig från jorden och han skyndade sig bort från de andra. Han spanade ner mot jorden, sökte med blicken och till sist såg han något som liknade en liten prick. Snabbt tog han sig ditåt, lade sig på knä, böjde sig och sträckte armen neråt. Försiktigt höll han sin hand under fedrottningen så att hon kunde ställa sig på den och sedan höjde han henne sakta. När han såg att hon höll på att tyna bort sänkte han henne lite igen och började tala.

Kära, modiga fedrottning. Hur kommer det sig att du tagit dig så väldigt högt upp? Med svag röst lyckades hon säga: Luftanden ... ingen ... mun ... Hjälp! Har luftanden förlorat sin mun, sade Vidar. Kära vän, jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig och luftens folk!

Försiktigt sänkte han fedrottningen och släppte av henne på marken. Sedan reste han sig och gick in bland de andra. De talade fortfarande och Vidar sade med hög röst: En fedrottning har tagit sig högt upp över jorden för att säga oss något mycket allvarligt. Ingen hörde honom. Vidar var ung och de var inte vana att lyssna på honom. Då höjde han rösten ännu mer och talade tydligt. En luftande har förlorat sin mun och de flesta här vet vad det betyder. Människorna varken ser eller talar med luftens väsen och låter dem göra ett hårt arbete. Vi måste hjälpa dem.

Nu hade änglarna hört honom och blev väldigt upprörda. Vi ska inte hjälpa, sade de till varann. Människorna ska bli fria och klara sig själva. De kommer att lära av sina misstag och snart nog talar de med naturens väsen igen och bryr sig om dem. Nej, sade Vidar. De har glömt att man kan tala med naturen och det är bråttom. Luftanden har förlorat sin mun! Men hur Vidar än försökte ändrade de sig inte. Inget skulle göras.

Utan att höja rösten, mer som om han talade för sig själv, sade Vidar: Då ska jag hjälpa. Om jag stiger ned i jorden kan jag, med feernas hjälp, skapa framtidsväsen och de kommer att tala med människorna. Nu var det knäpptyst bland gudarna och alla hade hört honom. En vacker gudinna med långt, svart hår och en fotsid vit klänning trädde fram. Hennes namn var Freja och hon var orolig. Vidar, går du in i jorden kommer du att fjättras. Då kan vi inte nå dig, och du förlorar himlen. Jag vet, sade Vidar lugnt och gick fram till henne. Men när människorna hör framtidsvarelserna kommer de att lära sig att lyssna både till luftens väsen och till oss. Då kommer de att befria mig.

Freja tog hans hand och sade tyst: Jag förstår att det är din uppgift, men du kommer att vara fast i jorden under lång tid. Jag ska arbeta med människorna från min sida och kommer att göra allt för att hjälpa dig. Vidar log och tryckte hennes hand, bugade för de övriga, vände och gick.

* * *

(För sakta ner Vidar-dockan genom luften till en grotta (trälåda) under sången.)

Svingar mig som örnen upp i skyn

kretsande kring stjärnorna på vingar av ljus

Sjung: Jorden min moder, himlen min far

det blommande hjärtat bjuder jag.

En solig dag lekte feflickorna i en glänta ännu längre in i skogen. Bredvid fanns ett litet berg som kallades Pannan eftersom det liknade översta delen av ett huvud. Inne i Pannan var det mörk, precis som det brukar vara i berg, men nu hade det plötsligt blivit strålande ljust. Fedrottning, Fedrottning, ropade de och sprang till slottet. Vidar är i Pannan! Fedrottningen skyndade ner för trappan och in i skogen med flickorna i en svans efter sig.

Men Vidar!, utropade hon, lycklig att han kommit men förskräckt att se honom instängd i ett berg. Feflickorna gömde sig bakom henne. I Pannan var det trångt för ärkeängeln och så lågt i tak att han fick gå böjd. Men Vidar var lycklig och log brett. Kära fedrottning, kära feflickor, jag är så glad att ni kommit. Skulle ni kunna ge mig av ert feljus så att jag kan blanda det med änglaljus och göra framtidsväsen. Men självklart, svarade drottningen och var så glad att hon inte kom på något annat att säga. Tack, sade Vidar. Då kan vi skapa väsen tillsammans som kan närma sig människorna. Av det gula folket kommer människorna lära sig att lyssna och att prata med naturen igen. Då kommer luftanden bli glad och får tillbaka sin mun!

Med klingande skratt spred sig feflickorna på ängarna. Lugnt och försiktigt strök de solljus från blad efter blad och blomma efter blomma och samlade ihop det i famnen. När det blivit en hel ljusboll bar de den till Vidar och sedan skyndade de tillbaka för att samla mer. Pannan förvandlades till en ljusverkstad och Vidar blandade sitt eget himmelsljus med feljuset, smidde och formade väsen.

* * *

När det gula folket blivit till rörde de sig i en ring uppe på Pannan. Men så fort en människa kom förbi skyndade de fram och viskade i hennes öra.

Kom, kom, kom. Bry dig om. Bry dig om. Kom, bry dig om. Kom, kom bry dig, kom, bry dig om, kom kom ... (Improvisera. Korta toner: D, F, G.)

Människorna tyckte att det lät som små, små pinglor och trodde att det var vinden som spelade. Men ändå började de att lyssna. Deras öron öppnades och hörde allmer, ögonen öppnades och såg, hjärtana öppnades och de brydde sig om. Och nu när de åker båt tackar de havet, när de plockar frukt tackar de träden och de håller rent, vackert och levande omkring sig. Mellan träden och husen leker vindandarna (sjung ev. blåstvisan) och uppifrån berget ser luftanden på. Han är lycklig och han ler.

Flying like an eagle, high in the sky ...

Påsk

Sagan om påskharen berättas på påskdagen samt veckorna innan och efter. Men var uppmärksam - kommer påsken tidigt kanske den bara är lämplig i högst en vecka innan och i varm och blommande vår passar den inte heller. Påsktid och påskstämning vill den ha! Sagan har blivit till i samspel med ett barnbarn och bygger inte på klarseende. Lägg ut texten, detta är bara en stomme.

Påskharen

En dag föddes en liten harpalt och eftersom det var påsk gav mamman henne namnet Påskharen. Kanske var det därför hon blev så speciell. Mamman skuttade fram och gav henne di en gång om dagen och i övrigt låg hon där, platt på marken, och väntade. När harpalten växt till sig började hon skutta runt själv. Då träffade hon ett rådjurskid som stod och betade gräs.

Hej, sade Påskharen. Vill du se vad jag kan? Ja, sade kidet och tuggade vidare. Vad kan du? Skutt, skutt, skutt, skutt. Vill du lära dig? Nej. Men vill du se vad jag kan? Jaaa, ropade Påskharen. Spring, spring, spring, hopp. Spring, spring, spring, hopp. Åh, det vill jag lära mig, sade haren. Det var svårt för Påskharen och hon fick öva länge, länge men till sist lärde hon sig. Spring, spring, spring, hopp. Det gick riktigt bra.

Då skuttade hon hela vägen bort till skogen. Inne bland de höga träden såg hon duvor flyga. De plockade pinnar från marken och flaxade upp i en stor gran där de byggde bo. Hej, vill ni se vad jag kan, ropade Påskharen. Ja, sade duvorna. Skutt, skutt, skutt, skutt, och spring, spring, spring, hopp, spring, spring, spring, hopp. Duvorna fortsatte att plocka kvistar och flyga till granen och Påskharen såg läntansfullt på. "Flyga får jag lära mig när jag blir stor", tänkte hon. "Nu vill jag lära mig att plocka kvistar med munnen." Först gjorde hennes tänder att kvistarna gick sönder men till sist lärde hon sig att hålla dem så försiktigt att hon kunde bära dem en bra bit. Duvorna hjälpte henne att bygga ett bo i gräset. Det kanske en mus kunde bo i.

Hos ankorna i dammen dök Påskharens mamma upp. Nej, Påskharen, sade hon. Du får absolut inte simma. Påskharen stod snopen i vattenbrynet men då kom hon på att hon kunde plaska med sin långa bakfot. Plask, plask, plask. Ankorna skrattade, simmade dit och duschade sig och det gjorde grodan också, fast den redan var våt från topp till tå.

Påskharen vågade sig allt närmre huset. Där fanns det barn som gjorde lekar som såg jätteroliga ut. "Tänk att få lära sig dem!" Men Påskharen tordes inte komma ända fram och fråga. När solen gått ner vågade hon sig varje fall ända fram till hönshuset. Då träffade hon katten och fick lära sig att smyga.

Här kommer kissekatten

Så tyst på tå om natten

Lilla råtta göm dig bra

Dig vill kissekatten ta

Så tyst på tå om natten.

Haren smög så gott det gick med de långa bakfötterna och rätt vad det var så var de inne hos hönsen. Oj vad spännande. Där låg hönorna mjukt och skönt i sina reden. Den ena burrade upp sina fjädrar, ställde sig, rörde sig nästan som i dans och: där kom ett ägg! "Oj", ropade Påskharen. "Det vill jag lära mig." Hönorna visade snällt hur de gjorde och Påskharen försökte. Hon hälsade på varje kväll och fick ligga i ett rede nere på golvet. Hon lärde sig att burra upp pälsen, trampa med fötterna och dansa precis som hönorna gjorde, men hur hon än försökte kom inget ägg.

Då blev Påskharen ledsen. När ingen av de andra såg skumpade hon iväg ut på ängen, letade upp en grop, lade sig i den och fällde ner öronen så att ingen skulle hitta henne. Hönorna undrade var den roliga haren tagit vägen, ankorna letade runt dammen, duvorna och rådjuren sökte bland träden och på ängen. Till sist hittade harmamman henne och då skyndade sig alla dit. Men Påskharen låtsades att sova och hur de än försökte ville hon inte öppna ögonen. Då sjöng de.

Haren i sin grop hon satt och sov, satt och sov

Stackars hare är du sjuk, kan du inte hoppa ut

Hoppa ut! Hoppa ut! Hoppa ut!

Men haren fortsatte att blunda och till sist lommade de andra iväg. Ingen var glad. Påskharen var deras bästa kompis och nu var inget roligt längre. Kidet tuggade gräs men det smakade ingenting. Duvorna satt på grenen men byggde inget bo. Hönorna pickade lite förstrött och ankorna simmade för sig själva. Men alla försökte komma på något som skulle göra haren glad. Plötsligt kacklade en av hönorna och sade "Påskharen älskar ju ägg! Om vi ger henne en hel korg full av ägg så blir hon säkert glad. Kvickt lade sig alla hönorna i redena och värpte så många ägg de kunde. Sedan samlade de ihop dem, lade dem i en korg och ställde korgen utanför hönshuset.

Nästa dag var påskdagen. När solen gick upp såg hon hur snälla alla djuren varit och hur mycket de gjort för att få Påskharen glad. Då log hon och när hennes glada strålar nådde korgen färgades äggen i de allra vackraste färgerna. Alla djuren skyndade till Påskharen och hönorna berättade vad som hänt. "Och alla äggen är en present till dig!" Då öppnade haren sina bruna ögon, tittade förvånat på de andra, hoppade ur gropen och skuttade hela vägen till korgen. De andra skrattade och följde men stannade i skogsbrynet för att titta.

"Äggen vill jag ge till barnen", tänkte Påskharen, "och eftersom jag fyller år idag är jag nog riktigt modig". Försiktigt tog hon ett ägg, smög in i trädgården och skulle precis lägga ner det så att barnen kunde hitta det. Men oj vad förvånad hon blev. Där låg ett bo av gräs, precis lagom stort för ägget. Påskharen skuttade och hämtade fler ägg och hittade bon så att alla äggen fick plats. När barnen kom ut skyndade hon sig bort så fort hon kunde men sedan satt hon tillsammans med sina kompisar i skogsbrynet. De kikade fram mellan grenar och kvistar och tittade på barnen. Åh vad glada de blev när de såg hur barnen hittade äggen och hörde hur de ropade av glädje.

Midsommar

Efter alla midsommaraftnar med blåst, kyla, regn, sol och värme om vartannat har jag äntligen förstått. Midsommar är elementens och jordens högtid. Det är nu Jords kjolar sträcker sig allra längst ut utanför hennes fysiska kropp och hon visar hela sin skönhet. I och för sig är hon som mest sovande men det är nu vi på jordytan som bäst kan träffa alla hennes barn ... Bästa datumet för festen är den 24/6 men lite tidigare och någon dag senare blir också bra. Nu passar sagor, lekar och annat som involverar de fyra elementen, gudinnorna och jorden. Frisk mat odlad med omsorg och gärna i en bredd av smaker och färger. En natt under bar himmel (eller i tält).

Här är en liten början till ett Midsommarspel. En inspiration! Nymfflickan kan göras av tät lakansväv som sys i två lager och fylls med rentvättad sand. Namnet Joni kan ändras till Juno, som kan vara ett pojknamn, om det passar bättre för dina barn.

Midsommarspel

Jorden vi lever på har den stora, mäktiga gudinnan Jord skapat. Under hösten drar Jord sig samman så mycket att hon till sist är mindre än jorden. (Visa med gester.) Hon drar sig inåt, krymper alltmer och till sist, när solen står som lägst strax innan jul, har hon lämnat landskapet, krymper ännu mer, lämnar marken och drar sig innanför sitt skal. Himlen har hela tiden följt efter och några dagar om året går himlen ända ner till marken, och en liten bit in i jorden. Det är en stor händelse för hela naturen. Himlen och jorden möts, de kysser varann - och då föds det lilla Jesusbarnet!

Under våren sträcker sig gudinnan Jord allt längre ut, ut över landskapet, ända upp till molnen och ännu längre. Hennes kjolar fyller landskapet och luften. De är färggranna som regnbågen och vävs hela tiden på nytt av mängder av små väsen. När solen står som allra högst är Jord allra vidast och då är det midsommar. Det är nu! När tror ni att Jord är mest vaken? På vintern när hon krympt ihop sig. Nu är det svårt att möta henne men istället kan man möta alla hennes barn, alla jordens vattnens luftens och eldens väsen, alla insekter och blommor.

Joni bor i ett hus som ligger ganska nära en å. Mamma och pappa säger att hon är för liten för att leka vid vattnet ensam, men en dag är hon tillräckligt stor för att gå över bron. Joni trodde att bron ledde till en annan värld. Inte när mamma och pappa var med för de bara pratade om en massa annat, utan om hon skulle gå där ensam. Och nu ska hon göra det. Faktiskt blir hon lite rädd och det tar väldigt lång tid att gå. Hon är barfota. Att sparka små stenar går inte så hon kniper åt med tårna runt en sten och flänger iväg den. Hon gör det med många stenar, hon stannar och luktar på en blomma och plockar några som hon tänker slänga ner från bron. Hon sätter sig och sjunger för blommorna. "Du ska inte tro det blir sommar ifall inte nå'n sätter fart ..." Precis där bron börjar ser hon en enda, ensam blomma i vattnet. Den är vackrare än någon blomma Joni sett och hon vill plocka den och också slänga ner den från bron. Gå ut i vattnet får hon inte, det har mamma och pappa sagt, så hon letar efter en pinne, sträcker sig, får fatt i blomman och föser den till sig. Den är svår att få loss, hon sliter och drar och när den äntligen lossnar får hon med en lång stängel.

Försiktigt börjar hon gå uppför bron. Inget händer och högst upp stannar hon. Först slänger hon en liten blomma. Den hamnar upp och ner och flyter sakta ner under bron. Nästa hamnar rätt. Till sist är det dags för den stora. Joni tar sats och kastar den så långt hon kan. Dask! Där landade den på vattnet och la sig rätt nästan på en gång. Joni nådde upp till broräcket, kikade över det och tittade. Blomman såg ut som en krona, kanske en prins- eller prinsesskrona. Sakta guppade den ner för ån, hon satte sig på huk och tittade under räcket. Men sedan hände något konstigt. Istället för att fortsätta nerför vände blomman och började röra sig uppför strömmen.

Dask, dask. Daask? Lät det fortfarande dask om blomman. Joni lyssnade. Dask. Dask. Var är dask? Var det en fågel som svepte fram under bron. Men oj, den flög lågt och blåste på blomman så att den for uppströms. Dask sa den och var mycket större än en fågel. Det var inte blomman utan fågeln som sa dask. Joni blev glad.

Dask! Nu var det någon annan som lät från skogen på åns andra strand. Joni reste sig och tittade förvånat dit. Allt var bara grönt. Nu lät det igen. Dask. Det var många olika gröna färger och längst ner, invid ån såg hon två bruna ögon. En liten grön en med bruna ögon! Den viftade med armarna och ropade Dask igen. Och fågeln ropade.

fågeln råkar få sina fjädrar i vattnet och skriker till. Kom hit, kom hit, ropar den lilla gröna och viftar ännu mer med händerna. Jag kan inte, sa fågeln, vattnet håller fast mig. Då dök en vit fisk upp ur djupet och stötte till fjädrarna så fågeln lossnade. Åh Dask, tack, sa fågeln. Din blomma! Fisken dök en sväng, vände till blomman och drog den med sig till stranden där den grönklädda stod. Fågeln=Vindar, Lilleman kan plantera näckrosen, behöver göras på andra sidan, Dask vill ta honom över men hon är för våt. Vana att människor inte ser, gör konster, Joni börjar skratta, hjälper att plantera näckrosen. Våt, vindar torkar.

Väsen-installation

Gå spridda längs en stig. En går före och när de andra inte kan se sätter, ställer eller lägger den sig på ett överraskande sätt. De andra går tyst förbi. Nu går en ny person först, den kanske gömmer sig i en buske så att bara ett ben sticker ut eller lägger sig på en gren så att de andra får gå under.

Allra mest effektfull blir väsen-promenaden i skymningen.

Mikaeli

Befrielsespelet passar till Mikaeli den 29 september samt lite innan och efter. Innan kan det göras enklare, eventuellt bara som berättelse, och till Mikaeli som dockteater i skogen. Jag alternerar mellan sång och flöjt. Det skulle även passa utmärkt som lajv, det vill säga ett levande rollspel.

Befrielsespelet

Oövervinnlig hjälte stark, Sankt Mikael

Kom oss till hjälp, drag med i fält

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.

I en vacker stad bodde många människor. De var ofta med sina djur, pratade, klappade om dem och såg till att de hade god mat och rent vatten. Människorna tog hand om varann och sig själva, de firade kalas och årstidsfester tillsammans, odlade grönsaker och lekte med barnen.

Men utan att de märkte det närmade sig sakta ett odjur. Människorna kunde inte se det men odjuret gjorde att de blev dåsiga, tröga och slöa, och en del blev elaka och giriga. Människorna slutade att bry sig om djuren, barnen och de gamla och sjuka och ville inte se dem längre. Om de alls brydde sig om något så var det om sig själva.

I himlen är Mikael. Honom kunde människorna inte heller se men han försökte att tala till dem. Han försökte få dem att förstå vad som hände.

Stor är din kraft, stor är din makt, Sankt Mikael

Stor uppå land, stor uppå hav

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.

En flicka och en pojke tyckte inte om att vara i staden längre utan gick ut på ängarna till djuren. "Vad är det som händer? Människorna i staden har blivit så konstiga." "Jag vet. De sitter bara inne hela tiden. Det är ingen som är glad och leker längre och ingen tar hand om djuren eller om varann." Flickan och pojken samlade ihop djuren och skötte om dem på bästa sätt. De pratade med dem, klappade och borstade dem så att de blev glada igen. Då började de höra Mikael i himlen.

Härförare i himmelrik, Sankt Mikael

Vi vilja modigt tjäna dig

Stå vid vår sida, hjälp oss att strida

Sankt Mikael.

"Hörde du?" "Ja, vad var det ..." De lyssnade efter Mikael, hörde honom i sina hjärtan och började lära sig av honom. Ju mer de lärde desto mer växte de i styrka och de började förstå vad som hänt med människorna. Till sist var de så modiga och starka att de vågade gå tillbaka till staden. Längs vägen kom de till ett stort nyponsnår översållat av rosor. Pojken tyckte att blommorna sken så vackert och böjde sig för att se om något lysande fanns under dem. Då hittade han två skinande blanka svärd. Pojken och flickan tackade rosenbusken, fäste svärden i sina skärp och gick vidare.

Inne bland husen pratade de med människorna. "Ni har blivit likgiltiga och slöa." "Nähä, det har vi inte alls." "Jo! Det är för att ett odjur har kommit in i staden." "Ha, det finns inga odjur." "Ni ser det bara inte", sade flickan. "Men nu ... ser jag", och då såg pojken också. De blev rädda och backade men då hörde de Mikael igen:

Sankt Mikael, här är jag

jag sänder till er min kraft och styrka

sänder till er min kraft och styrka

till era hjärtan, till era hjärtan.

Med nytt mod vågade de sig ända fram, höjde sina svärd och stack dem i odjuret. Besten sjönk ihop och dog. Strax lösgjorde sig två små änglar ur den gamla kroppen.

"Så jag ser ut. Mina vingar är alldeles skrynkliga." "Men vad har vi gjort? Vad är det där? Har vi varit inne i det där fula odjuret?" "Vi har varit ett odjur", viskade ängeln. "Vi har ljugit och lurats. Det vill jag aldrig, aldrig göra mer." "Inte jag heller. Och jag vill hjälpa andra så att de aldrig behöver blir odjur." Då hörde de något, vände sig om och med ens såg de ... "Åh, nu vet jag vad jag vill göra." "Jag också!" De två änglarna sträckte lyckligt sina vingar och flög upp i himlen till Mikael. Från den dagen är de alltid vid hans sida, de hjälper honom och försöker se till att ingen villar bort sig och behöver förtrollas till ett odjur.

Flickan och pojken gick tillbaka till ängarna där de fortsatte att sköta om djuren. Men nästa gång de gick in i staden hade människornas hjärtan öppnats. När de såg de två barnen komma hurrade och sjöng de och strax gjorde de fint med blommor och blad och ställde till med en stor fest.

Jul

Dvärgarnas jul är en blandning av den traditionella julberättelsen och det jag själv sett och lärt. Ärkeängeln som brukar kallas Gabriel upplever jag mer kvinnlig än manlig. Därför kallar jag henne för Gabrielle, där första delen uttalas som i mansnamnet (långt a) och sista delen som i kvinnonamnet. Är detta för svårt för dig välj det uttal som känns rätt. (Förslag till sånger eller sångstrofer står inom parentes.)

Dvärgarnas jul

(Nu tändas tusen juleljus ...)

Uppe på jordytan lever människor, djur, växter och allehanda väsen och under dem, i jordens djup lever andra, bland annat dvärgar. Nere hos dem märks det inte om det är dag eller natt för där syns varken solen eller stjärnorna. Därför behöver dvärgarna aldrig gå och lägga sig utan kan jobba nästan jämt. Det de gör är att smida ljus. Nu och då börjar en av dem att berätta och då är alla andra tysta och lyssnar:

(Änglars fröjd i himlars höjd ...)

Vet ni, en dag ska himlen öppna sig och änglarna komma ner till jorden. En väldig ljusfågel kommer att sänka sig från himlen, allt närmre jordytan, och när den är ända nere kysser den marken. Då föds Jesusbarnet! Himlens största skatt föds på jorden. När dvärgen sade det blev de andra så glada att de knappt kunde sitta still. Barnet kommer att ge ljus till människornas hjärtan. Och det kommer inte att glömma oss. Jesusbarnet älskar jorden och när det blir vuxet kommer det att tända det stora ljuset här nere

Dvärgen var tyst en stund och var och en försjönk i sina egna, glada funderingar. Men plötsligt ropade han: Varför arbetar ni inte? Skynda, skynda. Vi ska ju förbereda och hjälpa barnet!

Genast satte alla igång att smida igen och de tvinnade och spann med flinka fingrar samtidigt som de log lyckligt. Tänk att ljuset de gjorde skulle hjälpa barnet att lysa upp hela, stora jorden.

(Alla små fötter vill springa så fort ...)

Uppe på marken i staden Betlehem hjälptes människorna åt att bygga ett stall. Alla hus har en väktare - ibland en tomte, ibland något annat väsen och ibland en dvärg. Den minsta lilla dvärgen klättrade upp ur jorden, tittade på bygget och tänkte: Det här är mitt hus! Det vill jag vakta.

Tyst och försynt hjälpte dvärgen till att bygga stallet och när det var klart hjälpte den till att flytta in djuren. Den lilla väktaren var blyg för människor. Om dagarna när drängen skötte djuren höll den sig uppe på takbjälkarna, men på natten när drängen sov kom dvärgen ner och tog hand om djuren.

I staden Nasaret bodde Maria och en snickare som hette Josef. En dag kom ärkeängeln Gabrielle till Maria men hon blev förskräckt. Var inte rädd, Maria. Jag är ärkeängeln Gabrielle och jag kommer med goda nyheter. Du kommer att föda ett barn, och det barnet är Guds son. Hans namn är Jesus.

Maria blev glad och skyndade till Josef för att berätta. Han blev också glad men sa: Först måste vi till Betlehem för att skattskriva oss. Maria väntade barnet och hade svårt att gå långt men den snälla åsnan lät henne rida på sin rygg och Josef hjälpte henne. På nätterna sov de på marken och på dagarna vandrade de och träffade herdar som var ute och vallade sina får.

(Skynda er fötter små ...)

Många människor hade tagit sig till Betlehem för att skattskriva sig och när Maria och Josef kom dit hittade de ingenstans att sova. Knack, knack. "God kväll, har du ett rum för oss? Vi är hungriga och trötta efter vår långa vandring och Maria ska snart föda." "Nej, jag är ledsen, alla rum är upptagna." (De går runt, knackar och får nej.) Knack, knack. "God kväll, har du ett rum för oss ..." "Huset är fullt, men", sa han/hon tvekande, "om stallet skulle vara bra nog ..." Maria och Josef var glada att få komma in i värmen och drängen gav dem dem hö och vatten. Maria bäddade med hö i en krubba. Runtom i husen somnade människorna, och drängen somnade i halmen. Då öppnade sig himlen ovanför stallet och en cirkel av änglar framträdde runt Maria och Josef. Från himlaöppningen kom en stor ande som likt en fågel av ljus sänkte sig ner mot marken. Sakta kom den ljusa anden allt närmre och när näbben mötte jorden föddes det lilla barnet.

(Ett barn är fött på denna dag ...)

Uppe på en av takbjälkarna låg dvärgen ihopkrupen och tittade på allt detta med stora ögon. Men när den mindes sina vänner i jorden kunde den inte hålla sig. Husväktare lämnar aldrig sina hus men nu var dvärgen så ivrig att den inte kunde annat. Mitt stall har väl aldrig varit så väl vaktat som nu, tänkte dvärgen och kisade medan den tittade på de vackra, ljusa änglarna. Nog kan jag vara borta härifrån en liten, liten stund ... Hastigt sade den adjö till åsnan, oxen och korna men de tittade knappt på dvärgen. Alla sträckte halsarna för att se så mycket som möjligt av det nyfödda barnet. Dvärgen skyndade sig ut ur stallet och klättrade ner i jorden.

Knappt hade den dykt upp i dvärgarnas grotta förrän alla därinne tvärt slutade att arbeta och blev blickstilla. Varenda en stirrade på den lilla dvärgen som blev så blyg att den inte vågade prata. Samtidigt var den så glad att allt bara bubblade ur den. Han har fötts, han har fötts, hojtade han och de andra jublade och skuttade runt. Sedan blev de lugna och lilla dvärgen berättade allt som den hade sett. Solen har fötts på jorden, slutade den. Nu får människorna ljus i sina hjärtan och jorden, jorden kommer att ... Dvärgen tystnade och sedan måttade den med händerna. Så här stor är han. Dvärgarna häpnade och stirrade på händerna. Var han så liten. Då behövde han verkligen hjälp. Var och en skyndade tillbaka till sitt arbete och tog i att smida av fullaste kraft och lycka. Tänk ändå att han skulle komma ner i jorden ... De ville smida så mycket ljus de kunde och drömde om hur det skulle bli. Tänk, kanske, kanske att han kommer ner till oss och hälsar på.

(Följa vi herdarnas hurtiga lopp ...)

Lilla dvärgen log, vände om och skyndade sig upp till stallet igen. Innan den slank in såg den att en stor stjärna lyste ovanför det. Herdar och människor hade börjat samlas för att titta in genom fönstren. Alla ville se den nyfödda konungen. Dvärgen smög in och klättrade hastigt upp på takbjälken. Nu såg den hur Maria och Josef vaggade och skötte om det lilla barnet. Himlen hade stängts, inget ljus strålade ner på dem längre men änglarna var kvar runt Jesusbarnet och den lilla familjen.

(Så milt lyser stjärnan fast natten är kall ...)